När det blir tyst och tomt kommer mörkret smygande

Imorse åkte mamma och igår åkte maken, plötsligt är jag ensam igen. När jag blir ensam med barnen och liksom inte pratar så mycket med vuxna har jag en tendens (som jag jobbar mycket med) att snurra in mig i riktigt destruktiva tankar. Jag känner hela tiden efter hur jag mår, letar tecken på allvarlig sjukdom så som hjärtinfarkt, hjärnblödning, cancer, framförallt cancer. Jag har liksom allt jag någonsin drömt om, snart måste det komma något som raserar det. Varför, varför skulle jag få vara så här lycklig när i stort sett alla andra får gå igenom en massa skit? Det här snurrar på helvarv, runt runt och till slut har jag gjort det till en sanning vilket gör att jag blir väldigt ledsen, låg, trött och obeskrivligt rädd. Ångesten trycker över bröstet så jag nästan får svårt att andas. All träning hjälper, yoga, mindfullness och terapi men vissa dagar blir det värre. Vissa dagar blir som mörka hål och jag faller, orkar ingenting fast jag vet att det ända som hjälper är att bryta mönstret, sticka iväg och handla, träffa en kompis etc.
Idag är en sån dag, jag känner mig ensam, rädd och liten. Lite yr i huvudet, trött och ja ledsen, väldigt ledsen, trots att jag inte har något att vara ledsen över, vilket är fruktansvärt löjligt och egoistiskt. Varför oroa sig innan man behöver liksom, onödigt, jag vet det, men ibland blir det bara en negativ spiral där jag är säker på att nåt är fel på mig eller barnen, just nu är det mest mig själv jag är orolig för, vilket inte hänt sen barnen kom (då ska man veta att jag tog 100 olika prover i februari och allt var bra, men jag tror att de missar nåt) Varför kan jag inte bara släppa det och leva nu, bara vara otroligt glad för varje dag allt faktiskt är BRA. Nej då är jag istället rädd för att om jag släpper tanken, DÅ, då kommer det hända. Fattar ni hur snurrig min hjärna är?? Jag förstår ju hur märkligt det här låter när jag skriver och läser det. Bra att få ut det med andra ord, då blir det liksom lättare att se hur märklig jag är.
Så där fick ni en bit av mig så här på måndagsmorgonen, en bit som jag inte är speciellt stolt över men som tyvärr är en ganska stor bit av mig i perioder.
Tusen tack för att du kom på besök mamma, snart ses vi i Sverige!IMG_5588
IMG_5589

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s