Morgonen började med en fruktansvärd löptur, 4,5 km i 35 gradig ångbastu, fy tusan nu är det inte många gånger kvar innan jag kastar in handduken innan Sverige i sommar.
Så har vi fått finbesök, min mamma! Det var vi ju tvungna att fira, eftersom Iggy tjatar om Burj Khalifa hela tiden så tänkte vi att det var på tiden han fick åka upp också. Det var första och sista gången, iallafall för min del. Fy tusan vad obehagligt, att kombinera världens mest höjdrädda människa med världens högsta hus, va ingen bra ide. Jag svettades ymnigt redan i hissen, ville helst hålla mig i väggarna men en fotograf lyckades tvinga ut mig till kanten, det snurrade i huvudet och jag tvingade Iggy att hålla mig i handen. Ville inte visa honom hur rädd jag var, tror inte han uppfattade det faktiskt, tror inte han uppfattade mycket alls ärligt talat, när vi stod där uppe sa han men mamma nu vill jag gå upp i Burj khalifa. Ja men älskling vi är ju uppe nu. Va? Nej mamma! Jo, så fick jag visa honom återstående våningar uppåt som man ser. Aha sa han ointresserat och ville hellre kolla souvenir shoppen. Eftersom jag aldrig mer kommer komma tillbaka va det lika bra att köra på alla turistiga grejer som fanns. Bilderna får tala för sig… Den här delen av barnens ”utbildning” får fadern i familjen stå för hädanefter.