Mitt under brinnande lunchhäng med nära och kära får jag ett sånt där samtal som man inte vill ha. En vän från förr hade förlorat en mångårig kamp mot den vidriga vidriga sjukdomen cancer. Vi stod inte varandra nära just nu men en gång i tid umgicks vi i stort sätt varje dag. Att en så ung människa ska ryckas bort är fruktansvärt orättvist, svårt att se någon som helst mening i det, ledsen blir man, och ödmjuk inför livet. Mina tankar går naturligtvis till hans familj, tack för många roliga minnen Per.

Vi hade en otroligt fin dag och som jag lovade kommer här några bilder. Spa med fru Z, att få prata ostört i en hel timma känns så konstigt men mysigt såklart, så vidare på lunch där övriga familjen anslöt. (Våra två små rackare sov.) Tack alla för en super dag!